Varde ljus!!!

I begynnelsen fanns det en schlagergeneral.... På första dagen bokade han en arena och reserverade 10.000 platser åt skvallerpressen och de resterande c.a 3000 åt publiken samt kungahuset. (ifall de nu skulle få för sig att komma). Han såg att detta var bra, och gick och lade sig och sov sina 15 timmar stärkt med ett par whisky och en rejäl dos sömnmedel.

På andra dagen ringde han till Sveriges television och gjorde ett avtal om att 97% av licenspengarna skulle gå till hans privata bolag istället för att utveckla nya sevärda program. Han såg att detta var bra, och gick sedan på Cafe' Opera/Stureplan och söp samt ljög för sina vänner om att han gjort en stor insats för mänskligheten.

När han på tredje dagen vaknade med ännu en hiskelig bakfylla, var han tvungen att boka en scen, skaffa instrument samt hyra en ljudanläggning till sitt spektakel. Även detta löstes ihop med SVT som glatt betalade direkt till hans Schweiziska bankkonto. Han såg att även detta var alldeles utmärkt och bestämde sig för att ta 5 dagars semester på Ibiza.

På åttonde dagen ringde han till Bert Karlsson och Carola, för att försöka få någon att stå på hans scen och försöka sjunga. (uppmärksamma läsare noterar här att det försvunnit 5 dagar, detta beror ju alltså på att Schlagergeneralen varit på Ibiza
och supit & k n u l l a t, och det är ju inte så mycket att skriva om eftersom vi alla vet hur DET går till) Eftersom detta misslyckades även detta år, var han tvungen att ta en del av SVT's pengar och muta skivbolagen samt några avdankade artister ur den s.k "artisteliten" som han supit ihop med på Stureplan. Han såg att även detta var bra, och gick och lade sig med vissheten om att han inte trodde han var gud, han VAR gud.

På den nionde dagen fick han tag på Telia, som utan mankemang gick med på att sköta telefonröstning samt sms. Detta åtagande var naturligtvis inkluderat kraftigt reducerade priser samt en luftfaktura som gick till hans svenska bolag. Han konstaterade att det inte alls var bättre förr, eftersom Telia då hade varit statligt. Han såg att även detta var fint som snus, och tillbringade kvällen ihop med ett par okända sångerskor som fått chansen tack vare honom. Naturligtvis fick han mångdubbelt tillbaks. "If I scratch Your back, then You can scratch mine....", tänkte han när han låg mellan sidenlakanen på Hilton med en sångerska på varje sida.

På tionde dagen stod han inför sin svåraste uppgift: att välja melodier åt artisterna. Han hade ju fått cirka 10.000 cd-skivor via post som han hittills inte ens börjat lyssna på. Han bad sin sekreterare och tillika älskarinna att sortera bort alla som inte tillhörde ett större skivbolag eller en låtskrivare som varit med förut. Kvar hade han sedan cirka 100 bidrag. Dessa orkade han inte heller lyssna på utan kom på en lysande ide'. Vi låter folket bestämma. Först decimerade han antalet genom att skicka alla 100 på remiss till dårhuset, där samtliga patienter fick lyssna emedans man mätte deras hjärnaktivitet. De bidrag som blev kvar lät han således svenska folket telefonrösta på. För att tävlingen inte skulle balla ur fullständigt instiftade han en internationell jury som bestod av han själv samt hans persiska katt. Han såg att även detta var bra och såg fram emot den sköna underhållning han skapat med sina egna händer och förstånd.

På elfte dagen fick han via AF tag på en konstnär från Ukraina som ljöt ett sanslöst fult pris i koppar, som skulle föräras vinnaren. Han bevittnade hela tillställningen med dubbla insatser av apotekets öronproppar, eftersom han hade hört samma skit de senaste 20 åren. Samtidigt tänkte han: "-Men vem vill egentligen stoppa en kassako?". Efteråt drog han sig tillbaks med sina sångerskor (som naturligtvis inte ens varit med i finalen, men blivit lovade skivkontrakt istället) till sängen och tittade på reprisen med ljudet avstängt. Han var nöjd med sin skapelse och såg fram emot ytterligare ett bekymmerslöst år i sus och dus.

Uppmärksamma läsare noterar att det är elva dagar och inte tio. Vadan detta? Kan författaren inte räkna? Jodå, men detta för att historien inte skall bli alltför lik en annan känd bok i vår hylla.

"10 kriterier för att vinna Melodifestivalen 2010 enligt Christer Björkman"

1) Sjung så högt och gällt du kan. Helst så att rutorna spricker. Gärna ackompanjerat av 80-talsdisco eller hårdrock.

2) Se så ung ut som möjligt. Observera att du inte SKALL vara ung, bara SE ung ut. Konsultera närmaste Botux-klinik vid tvivel.

3) Vara kvinna. Är du man är loppet redan kört. Resten av Europa vill titta på brudar, inte lyssna på musik.

4) Om du inte är snygg måste du vara originell. Sjung om din hjärtesorg när kanariefågeln dog och ta på dig de fulaste kläderna du kan hitta. Glasögon samt ett lärarjobb hjälper oxå till.

5) Satsa INTE på dansbandsstilen. Krille "Krokodil" Sjögren och hans gelikar har visat flera år i rad att denna typ av musik inte passar i melodifestivalen.

6) Stjäl din låt. Ta lite melodi från en, ett par bitar text från en annan och lite ackord från en tredje. Då har du en given hit! Publiken gillar nämligen allt de hört förut, trixet är bara att göra det så elegant att de inte märker det.

7) Anställ Bert Milton som koreograf. Han har regisserat otaliga vuxenfilmer, och vet vad som går hem i rutan. Han har dessutom ett helt stall med kvinnliga/manliga skådisar som kan användas som rekvisita.

8) Sjung LITE falskt. Då glädjer du den svenska publiken, som i jantelagens tecken tror att det hade kunnat vara de själva som stod där = fler röster.

9) Bryt ihop under genrepet. Förutom att du får sympati när skvallerpressen fyller sina bilagor, får du hjälp av festivalens läkarteam, vilket resulterar i medicinering - som gör att du mår bättre än någon gång tidigare i hela ditt liv.

10) Om du är kvinna - vik ut dig i Ukraina. Om du är man - vik ut dig i England. Då kommer alla arbetare på kolchoserna respektive böglobbyn i England (ung. 1/4 av befolkningen) ringa ned telefonslussarna hos Telia och 1 miljon av de 1,8 miljoner rösterna är dina!